Det normala antalet svanskotor hos hundar varierar mellan 6 och 23.
Kroksvans är en missbildning mellan två svanskotor som leder till att de, på de ställen där de normalt ledar mot varandra, är hopväxta i förskjutet läge. En eller flera av lederna i svansen kan vara defekta.

Kroksvans bedöms strängt, p.g.a. att svansen är en del av ryggraden och om de får utvecklas okontrollerat, kan de i kommande släktled eventuellt utvecklas till fel i andra delar av ryggraden.

Kroksvans nedärvs, såvitt man vet, med en enda vikande ( recessiv ) gen. Båda föräldrarna måste således bära anlaget för att avkomman skall visa defekten.
Eftersom man normalt inte avlar på hundar som är kroksvansade så har föräldrar till kullar som får kroksvans var sitt kroksvansanlag. Det är bara de valpar som får defektanlaget från både far och mor som blir kroksvansade, dvs. i genomsnitt var fjärde valp i sådana avelskombinationer. Bland kullsyskonen är sedan 2/4-delar anlagsbärare och 1/4-del helt fria från anlaget.

Detta är förstås medelvärden för många kullar och kan variera kraftigt från kull till kull.
Kroksvansanlag är ju inte önskvärt i någon normal hundras ( det finns dock några exempel på att defekten är eftersträvad som raskaraktär i någon ras).

I ett väl avvägt avelsarbete använder man inte hundar som själva har kroksvans, inte heller föräldrar eller helsyskon till sådana hundar. Man brukar dra en gräns vid 50% risk att vara anlagsbärare.
Föräldrar och defekt avkomma i en kull är bevisligen anlagsbärare.
Kullsyskon till en kroksvansad hund har 66% risk att vara anlagsbärare, dvs. bara 1 av 3 bland icke drabbade kullsyskon är helt fri från anlaget. Eftersom vi, i vart fall än så länge, inte kan avgöra vilka det är så bör vi avstå från avel på samtliga kullsyskon.